Vi lever i och av skog. Den intar en så central och självklar gestalt i våra liv att vi sällan ens funderar över saken. Hela vår västerländska kultur baseras på myter, minnen och fixa föreställningar om skog. 

Förmodligen fanns dessa hos oss långt innan asagudarnas världsträd Yggdrasil dök upp i nordisk folktro kring 500-talet. Allt annat vore sensationellt, då snarlika trädkulter återfinns i all världens tidiga kulturer, där allt är besjälat och gudomliga väsen är oskiljaktiga från naturen. Träden blir därmed symboler för livets kretslopp och människans pånyttfödelse. Kunskapens träd växer i bibelns paradis och den heliga lundens sakrala förebild formar våra katedraler. Förmodligen lever en hednisk trädfigur vidare som kristet kors. 

Många av oss heter dessutom något med blad, gren, kvist, löv, gran, björk, en, alm, ek eller lund. Vi reser majstänger till midsommar, lövar salar till bröllop – och så vidare i all oändlighet. Skogen garanterar världens fortbestånd och är den plats där vi, åtminstone tillfälligt, söker förlåtelse för civilisationens arvsynd. Vi planterar träd i akter av politisk försoning och framtidshopp.

Ändå hävdas det ofta att natur och civilisation är motsatser. Exakt vilket som ska räknas till vad har dock varierat över tid eller vad som är fult eller vackert. Sumpskogar ansågs exempelvis vara rejält fula ända tills vi insåg deras funktion i naturens kretslopp och vissa urskogar värderas så högt att de i likhet med forntidens heligaste lundar inte ens får beträdas. 

Eftersom ingen människa föds med bestämd uppfattning om hur omvärlden ska tolkas, krävs kulturella överenskommelser. Något som i sin tur innebär att skog var kultur, och därmed civilisation, för att över huvud taget kunna betraktas som natur. 

Trots att skogen intar en så central och självklar gestalt i våra liv har den behandlats ganska styvmoderligt inom friluftslivet. De mediala berättelser som utspelas i skog är förvånansvärt få jämfört med till fjälls. Med tanke på vårt intima kulturförhållande till skog borde det vara tvärtom. 

Friluftslivet är dock en biprodukt av den brittiska industrialismen och den framväxande medelklassens kamp mot den ineffektiva och socialt låsta feodalismen. Arbete och fritid separerades. Man bestiger berg, imiterar upptäcktsresande och vandrar i naturen utan egentligt syfte.

Men, friluftslivet skulle även komma att understödja en konservativ reaktion mot industrialismens grundläggande framstegstanke; att betrakta naturen som maskin. Friluftsfolket kunde heller inte använda sig av den gamla jordbrukarbyns naturuppfattning annat än att romantisera färbodslivet. Man behövde nya rumsliga identiteter och dessa krävde nya kulturella överenskommelser. 

Den gamla bondeskogen öppnade inga fria ytor för detta, men det gjorde fjällen. Så den brittiska medelklassen erövrade Alperna och fick snar sällskap av fransmän, tyska och italienare. Nordborna drog till Skanderna. Här fanns platser där de kunde etablera nya naturvärden, via kommersiella och folkliga klubbar för inbördes beundran.  

Sextio procent av Sveriges yta lär vara beskogad. De flesta av oss bor vid dess utkanter och tillbringar vårt mesta friluftsliv i skogen. Nyligen smög sig det romantiska begreppet skogsbad in i Språkrådets nyordslista och intresse för låglandsleder ökar markant. Och tur är väl det. För om vi inte tar våra romantiska friluftsmyter på största allvar, lämnar vi fältet fritt för de utan kritisk distans till sina egna beteenden.