Någonstans efter millenieskiftet blandades motionssporten stavgång med vandring. Stavar blev nära nog standardutrustning för vandrare. Säljargumentet var att två stavar ger extra kraft i steget, vilket de också gör, under förutsättning att du behärskar stavgång. En teknik som kräver avancerad synkronisering med bestämd stavnedsättning, långa frånskjut och en pendel som snarare överensstämmer med terrängens utseende än benens takt. De flesta stavvandrare uppför sig därför tämligen förvirrat, duttar lite i sidorna och testar passgång eller rodd innan det blir dags för plockepinn så snart händerna behövs till annat.

Stavar gör därtill vandraren onödigt bred, vilket inte fungerar särskilt bra på smala stigar som kantas av buskar, ris eller högt gräs. Inte heller på skrå över branta sluttningar eller inte i blockterräng, eller på berghällar, eller asfalt.
Vad blir kvar?
Grusväg och gräsmatta!

Dessutom är de försedda med handlovsremmar som stjälper mer än de hjälper eftersom din låsta hand hamnar i galen position. 

Visst är det så att stavar ökar säkerheten över snölegor och bäckar. Och med terränganpassad teknik får du fina och kraftbesparande frånskjut uppför. Och kanske sparade de även knäna utför. Eller? 

Det tog flera år innan jag insåg att enkel stav utan handlovsrem var avsevärt smidigare och minst lika effektivt. Och det var inte förrän låsen på min kära (och svindyra) kolfiberstav från japanska Montbell slutade att fungera som jag äntligen började att lita på stegsäkerheten i utförslöporna; böja på knäna, bejaka tyngdlagen och balansera farten till jämnast möjliga rörelse. Jag lekte långsam utförsåkare och insåg vad jag länge förstått, utan att dra slutsats: att staven mestadels bara var i vägen.  

Utan stav rörde du dig smidigare, säkrare och förmodligen snabbare. Framför allt friare eftersom du inte längre behövde fatta ständiga beslut om var kryckan ska planteras. Du rör dig på terrängens villkor, inte käppens!