Släng käppen!

Vet inte om det beror på vår allmänna prylkåthet eller en friluftskultur, där vi gör som alla andra gör utan att fråga varför, men någonstans efter millenieskiftet blandades motionssporten stavgång med vandring. Stavar blev nära no standard bland vandrare. Säljargumentet var att två stavar ger extra kraft i stege, vilket de också gör, under förutsättning att du behärskar stavgång. En teknik som ytterst få har en susning om. Två stavar kräver en avancerad synkronisering av bestämd nedsättning, långa frånskjut och en pendel som snarare överensstämmer med terrängens utseende än benens takt. De flesta stavvandrare uppför sig därför tämligen förvirrat, duttar lite i sidorna, testar passgång eller roddteknik, eller bara bär omkring käpparna innan det blir dags för plockepinn så snart händerna behövs till annat. 

Stavar gör vandraren onödigt bred och fungerar därmed inte på smala stigar som kantas av buskar, ris eller högt gräs, inte på skrå över branta sluttningar, inte i blockterräng eller på berghällar. Eller på asfalt. Vad blir kvar?

Grusväg och gräsmatta!

Riktigt dyra stavar säljs dessutom med handlovsremmar som stjälper mer än de hjälper eftersom låst handen hamnar galet högt när du skråar brant, vilket vi vandrare gärna gör. 

Jag lät mig också luras. Det tog flera år innan jag insåg att det var avsevärt smidigare och lika effektivt att vandra med enkel stav och utan handlovsrem. Visst var det så att stav ökade säkerheten över branta snölegor och bäckar. Och med rätt teknik i rätt terräng ansåg jag mig få fina och kraftbesparande frånskjut uppför. Och nog sparade jag knäna utför? 

SPA. Mallorca. GR 221.

Det var inte förrän låsen på min kära (och svindyra) kolfiberstav slutade att fungera bland Mallorcas steniga berg som jag äntligen tvingades lita på den egna stegsäkerheten i utförslöporna; böja lite på knäna, bejaka tyngdlagen och balansera kroppen. Jag lekte långsam utförsåkare och insåg plötsligt vad jag länge förstått, utan att vilja dra slutsats: att effektiv vandringsteknik handlar om balans. Och att staven mestadels bara var ivägen.  

Insikten krävde ett missöde bland Mallorcas eroderad kalkstensberg för att slutligen sjunka in. Utan stav rörde jag mig så mycket smidigare, säkrare och förmodligen snabbare. Framför allt friare eftersom jag inte längre behövde fatta ständiga beslut om var staven skulle planteras. Jag hade börjat röra kroppen på terrängens villkor, inte käppens! 

Sedan kom Janne till Mallorca. Min starka vandringspolare som också använder med stav och för första gången upplevde jag honom som onödigt långsam. Det var uppenbart hur staven bromsade honom och jag beslöt mig för att demonstrativt lämna honom bakom mig genom att släppa på lite fart och balansera dess inneboende kraft i utförslöporna. Lyckades ett par gånger innan han åter klistrade mig i ryggen och vi stannade till. Skrattade. Vad hade vi hållit på med tidigare?