Släng käppen!

Långleden GR 221 på Mallorca. Lång, omarkerad och stenig etapp med enastående utsikt mellan Ses Fontanelles och Estellencs.

Någonstans efter millenieskiftet blandades motionssporten stavgång med vandring. Stavar blev nära nog standardutrustning för vandrare. Säljargumentet var att två stavar ger extra kraft i steget, vilket de också gör, under förutsättning att du behärskar stavgång. En teknik som kräver avancerad synkronisering med bestämd nedsättning, långa frånskjut och en pendel som snarare överensstämmer med terrängens utseende än benens takt. De flesta stavvandrare uppför sig därför tämligen förvirrat, duttar lite i sidorna, testar passgång eller roddteknik, eller bara bär omkring käpparna innan det blir dags för plockepinn så snart händerna behövs till annat.

Problemet är att stavar gör vandraren onödigt bred, vilket inte fungerar särskilt bra på smala stigar som kantas av buskar, ris eller högt gräs, inte på skrå över branta sluttningar, inte i blockterräng eller på berghällar. Eller på asfalt. Så vad blir kvar?

Grusväg och gräsmatta!

Dessutom är de försedda med handlovsremmar som stjälper mer än de hjälper när du skråar eftersom din ena låsta hand hamnar galet högt medan den andra närmast dinglar fritt. 

Visst är det så att stavar ökade säkerheten över snölegor och bäckar. Och med rätt och terränganpassad teknik får du fina och kraftbesparande frånskjut uppför. Och nog sparade jag knäna utför. Eller? 

Det tog flera år innan jag insåg att det var avsevärt smidigare och lika effektivt att vandra med enkel stav och utan handlovsrem. Och det var inte förrän låsen på min kära (och svindyra) kolfiberstav från japanska Montbell slutade att fungera bland Mallorcas steniga berg som jag äntligen tvingades lita på den egna stegsäkerheten i utförslöporna; böja lite på knäna, bejaka tyngdlagen och balansera kroppen. Jag lekte långsam utförsåkare och insåg plötsligt vad jag länge förstått, utan att dra slutsats: att effektiv vandringsteknik handlar om balans. Och att staven mestadels bara var ivägen.  

Utan stav rörde jag mig så mycket smidigare, säkrare och förmodligen snabbare. Framför allt friare eftersom jag inte längre behövde fatta ständiga beslut om var staven skulle planteras. Jag hade börjat röra kroppen på terrängens villkor, inte käppens! 

Sedan kom Janne till Mallorca. Min starka vandringspolare med stavar och för första gången upplevde jag honom som onödigt långsam. Det var uppenbart hur även enkelstaven bromsade honom och jag beslöt mig för att demonstrativt lämna honom bakom mig genom att släppa på lite fart för att istället balansera fartens inneboende kraft i utförslöporna. Lyckades lämna honom efter mig ett par gånger innan han åter klistrade mig i ryggen och vi stannade till. Skrattade. Vad hade vi tidigare hållit på med?

Långleden GR 221 på Mallorca. Lång och stenig etapp från Estellencs till Esporles.