Längdåkning är den enda av vinterns alla aktiviteter som orsakat mig skrivkramp. Pist, offpist, alpin och nordisk turåkning, rodel, snöskor. Allt kunde kokas med nördig berättarglädje. Även längdåkning, åtminstone inledningsvis. Jag gillade svettpinnarnas slimmade elegans, dess enkla viktlöshet och fysiska frihet. En för mig outforskad skidvärld med nya gränser att tänja. Längdåkning förvandlades till skidsafari i Grövelsjön, störtlopp i Ramundberget och turåkning i Hemavan. 

Hur kul som helst och tidningarna köpte, och folk läste, och log, och sedan var det bra med det. Ingen förväntad reaktion, inga ringar på vattnet. Längdåkning är den enda av vinterns alla aktiviteter som orsakat mig skrivkramp. Pist, offpist, alpin och nordisk turåkning, rodel, snöskor. Allt kunde kokas med nördig berättarglädje. Även längdåkning, åtminstone inledningsvis. Jag gillade svettpinnarnas slimmade elegans, dess enkla viktlöshet och fysiska frihet. En för mig outforskad skidvärld med nya gränser att tänja. Längdåkning förvandlades till skidsafari i Grövelsjön, störtlopp i Ramundberget och turåkning i Hemavan. 

Hur kul som helst och tidningarna köpte, och folk läste, och log, och sedan var det bra med det. Ingen förväntad reaktion, inga ringar på vattnet.

Jag fattade ingenting. Äventyret och naturupplevelsen fanns ju där. Spårsystemen var så stora att du enkelt kunde skida mellan olika boenden i flera dagar. Vackra och väl genomtänkta spår i varierade överraskande vackra terränger. Fysiska och tekniska utmaningar i överflöd.

Men, i Längdsverige regerande förnöjsamhetens folk. Här fanns inte den levnadsglada subkultur som fyllde andra vintersporter med glamour och privata hjältedåd. Längdåkning kunde jämföras med gymets roddmaskin. Det var träning, i bästa fall sport, men vanligen bara idrott och utan bittersta frihetslängtan. Längd var rundslinga med svett och smärta mätt i pulsklocka, snabbt in i bilen och hem till drömmen om Vasaloppet. 

För att få perspektiv tog jag tåget till Oslo och tunnelbanan till Marka. Helg, fint väder och hela huvudstaden, inklusive pulkor och lösa hundar (!), tycktes glida i spåren. Tretusen spårkilometer, varav hälften aldrig preparerades. Spåra själv? Otänkbart i Sverige, men här drogs inga exakta gränser mellan sport och friluftsliv?

Reste vidare till Seefeld i Österrike och Sankt Moritz i Schweiz, där längdåkningens gemensamma nämnare stavades fitness och aktiv avkoppling. Bygdesightseeing från bondgårdarnas ängar till kalfjällets rand. En längre sväng på förmiddagen, lång lunch och raka spåret mot konditoriets after ski, utan att först byta om. Snygg kropp i snygga längdkläder tålde att visas upp, även i lyxhotellets lounge. 

Allt medan den svenska längdåkaren borrade i skidtunnlar mot Vasaloppet. Allt kretsade kring Vasaloppet. Var det kanske då att Vasaloppet var vår verkliga nationaldag? 

En historisk skröna om konungens återkomst. En demokratisk manifestation, där alla, även utlänningar, fick delta. Miljonpublik och outsläcklig berömmelse till segraren. En jättefest som inte kostade skattebetalarna en enda krona.

Argumenterade för saken med debattartiklar i Aftonbladet, Utemagasinet, Svenska Dagbladet, Magasin Sälen, samt saligt insomnade Glid. Noll respons. 

Krystade ur mig ett sista längdreportage för Turist 2016 innan jag helt gav upp och ställde skidorna på vinden. 

Så plötsligt, tar Utemagasinets medarbetare Roger Borgelid i Värmland upp min fallna lans med sin fotobok Drömspår, där han nördigt och förföriskt skildrar ”den nya och mer lustdrivna trenden inom längdskidåkning, där rörelseglädjen, naturupplevelsen och känslan står i fokus”.

Bästa kollega! Vi har aldrig tidigare träffats och det är ett år sedan du gav ut din bok. Nu har jag äntligen vaknat. Vi måste ses.