Ursäkta oss, STF.

I somras samlades Sveriges politiker och påtryckargrupper i Visby. Så även Svenska turistföreningen (STF) i syfte att skapa medial uppmärksamhet för projektet Hajka. En så kallad matchningstjänst, där vem som helst kan bjuda vem som helst ut i naturen. Man ska kunna söka efter aktivitet eller bli ledare för en aktivitet. Alltså, en glad kopiering av det affärsdrivande sociala nätverket Meetup med 32 miljoner användare världen över.

Allt gott och väl tänkt, ända tills projekt- och konceptledaren Mariam Hibombo uttalar sig i tidningen Besöksliv:

”Friluftsliv ses fortfarande som exkluderande. Det ses som en materialsport och är väldigt vitt. Vi vill luckra upp bilden av vad friluftsliv är…”

Plötsligt osar proppskåpet. Exkluderande? På vilket sätt skulle vi som arbetar inom friluftslivet – avlönat eller frivilligt – utestänga någon enda annan?

Uttalandet gör mig illa berörd och eftersom jag är Facebook-kompis med STF:s generalsekreterare Magnus Ling kommenterar jag uttalandet där. Han svarar att varken jag eller han kan yttra oss i frågan eftersom det är vi som är normen. Generalsekreteraren tycker att jag borde plugga på. Och då min enda utbildning är grundskola finns det nog ingen arrogans som irriterar starkare, ty i min mening är det de upplystas förbannade plikt att stråla ljus till oss som dväljs i mörkret.

Tre veckor senare har irritationen inte lagt sig. Påståendet att friluftsliv skulle vara en slags materialsport kan jag delvis köpa, även om det snarast belyser projekt- och konceptledarens bristande erfarenhet av friluftsliv. Påståendet om att friluftslivet är vitt (i betydelsen västerländskt) stämmer också. Friluftslivet saknar tradition bortom kristendom och har till helt nyligen saknat betydelse i övriga världen, men exkluderande? Nej!

Jag mejlar till Mariam Hibombo. Hon har semester. I september kommer svaret:

”… dagens friluftsliv kan ses som exkluderande är att alla inte känner rätten till platsen.

”… Jag träffar dagligen människor som gillar att vara i naturen, men aldrig skulle definiera sig som friluftspersoner. Eftersom upplevelsen är att det begreppet ägs av någon annan.”

”… frilufts-Sverige behöver jobba mer aktivt med representation och kommunicera enklare…”

Rätt till plats, begrepp som ägs, representation. Nyspråket klingar som hämtad ur författaren George Orwells skräckvision 1984. Vanliga ord ges nya innebörder, där varje stavelse försåtsmineras i syfte att rycka mattan under eventuella kritiker. Generalsekreterare Ling sällar sig även till de normkritiker som förenklat menar att den som inte har rätt bakgrund heller inte bör diskutera. Anmärkningsvärt!

Vad Svenska turistföreningens representanter egentligen försöker peka på är att vi ser påfallande få utomeuropeiska invandrare i friluftslivet och att man tror sig ha funnit ett smart sätt att fixa detta på individnivå.

Säg det då. Rakt ut. Vad hindrar?

Vi som är aktiva i friluftslivet har länge konstaterat just detta, men varit alltför skraja för stämplarna. Hajka är ett bra initiativ. Så ta oss i hand.

Men, allra först, en ursäkt till alla arbetare och företagare inom friluftslivet. Till de tusentals frivilliga som ser till att vi har fungerande vandringsleder och skidspår. Till fågelskådare, kajakister, fjällräddare, turledare och – inte att förglömma – Friluftsfrämjandets mulleskolor.

Det är inte vi som exkluderar. Det gör Svenska turistföreningens nyspråk.