Våga ha tråkigt

Atlasbergen, Marocko

Ständigt dessa glada ansikten i friluftsmedia. Överåriga ungdomar med lyckligt vita tänder som bekymmerslöst vandrar längs myggfria fjällsidor. Dom som varken verkar kunna svettas eller bli skitiga. Finns dom? 

Ständigt dessa glada ansikten i friluftsmedia. Överåriga ungdomar med lyckligt vita tänder som bekymmerslöst vandrar längs myggfria fjällsidor. Dom som varken verkar kunna svettas eller bli skitiga. Finns dom?

Paulusleden, Turkiet.

Jag vet inte, jag bryr mig inte, för det är samma sak inför varje vandring. Ryggsäcken sitter illa och avstånden känns eviga. Leden är knölig och tröttheten kommer fort. Timma efter timma i total monotoni och möjligtvis en viss belåtenhet när vi äntligen når etappmålet och får i oss lite mat, men idag har jag lärt mig att uppfatta tristessen som positiv. Den släcker nämligen tankarna. Målet är inte skrattet utan de tomma tankarnas befrielse och den upplysta stig som leder dit är mödosam. 

Insikten bygger förmodligen på att jag aldrig riktigt lyckats dra konsekvensen av kravet på tränad kropp, varför jag snabbt blir trött och det är denna trötthet som jag sedan använder för att nå det eftersträvansvärda tillståndet av tanklöshet. Den hjälper mig att placera kroppsmedvetandet i ett slags koma, där smärta känns och tristessen är uppenbar, men helt nonchaleras. Ungefär som när sjukvården bjuder på morfin efter en operation. Trött- och tråkighetens monotoni har blivit mitt färdmedel mot tankens nirvana. 

Första goda tecknet är när du fram emot tredje kvällen tvingas återskapa vandringens tidigare etapper för att säkerställa om det är onsdag eller torsdag, och sedan inse att det saknar betydelse. Tillåter meningslösheten att leva sitt eget liv och accepterar den pågående aktiviteten som lite småtråkig, vilket gör att du snart förlorar målfokus och börjar spana efter blommor istället för att titta på karta och klocka. Jag älskar denna tidlösa dumhet och förmår numera att ganska smidigt glida in i ett mentalt vakuum, där allt är här och nu. 

Tricket består i att bejaka monotonin. Jag brukar tänka på en enda mening i en gammal tidningsartikel, där skribenten berättade om sin fleråriga vandring genom Kanadas och Alaskas ödemarker. Meningen löd: ”På den 246:e dagen upphörde tankarna.” 

Därefter upplevde han hur kroppen närmast flöt fram över landskapet och hur den privata identiteten helt förlorade egenvärde. Kroppen hade förenades med intellektet och omfamnades av den omgivande naturen tills hjärtats puls och lungornas avmätta andhämtning var det enda av jaget som återstod. 

Fastän jag aldrig vandrar så långt eller så länge brukar jag ändå kunna få smaka på detta fantastiska tillstånd. När längtan efter att kunna strunta i allt och bara fortsätta rätt ut i evigheten griper tag. Det enda som behövs är att sätta ena foten framför den andra och försiktigt addera en skopa övermod till min romantiska naivitet.

Våga släppa sargen.