Ständigt dessa leenden. Överåriga ungdomar med lyckligt vita tänder som bekymmerslöst vandrar längs myggfria fjällsidor och varken svettas eller blir skitiga. Finns dom annat än i reklamen? 

Jag vet inte, jag bryr mig inte. Varje vandring startar ändå likadant. Ryggsäcken sitter illa. Avstånden tycks eviga och leden är knölig. Tröttheten kommer fort. Timma efter timma i total monotoni och möjligtvis en viss belåtenhet att äntligen ha nått etappmålet och få i sig lite mat.

Jag bryr mig inte därför att jag lärt mig att uppfatta tristessen som positiv. Den släcker nämligen mina tankar, ty målet är inte skrattet utan utan den tomma tankens befrielse, men den upplysta stigen dit är mödosam. 

Insikten bygger förmodligen på en sällan särskilt vältränad kropp, varför jag snabbt blir trött, men det är just denna trötthet som jag sedan använder för att nå det eftersträvansvärda tillståndet av tanklöshet.

Tröttheten hjälper mig att placera kroppsmedvetandet i ett tillstånd, där smärtan känns och tristessen är uppenbar, men nonchaleras. Ungefär som när sjukvården bjuder på morfin. Trött- och tråkighetens monotoni blir färdmedel mot tankarnas nirvana. 

Första goda tecknet är när jag fram emot tredje kvällen tvingas återskapa vandringens tidigare etapper för att säkerställa veckodag och datum, och sedan inse att det saknar betydelse.

Tillåt meningslösheten att leva sitt eget liv. Acceptera pågående aktivitet som lite småtråkig, förlora fokus och spana efter blommor istället för att ständigt kontrollera karta och klocka. Förlora dig i ett mentalt vakuum, där allt är här och nu. 

En man som under tre år korsade genom Nordamerikas nordligaste ödemark berättade att: ”På den 246:e dagen upphörde tankarna.” Den privata identiteten hade förlorat egenvärde. Kroppen förenats med intellektet och omfamnats av den omgivande naturen tills hjärtats puls och lungornas avmätta andhämtning var det enda av jaget som återstod. Därefter tyckte han sig flyta fram över landskapet.

Var gång längtan efter att kunna strunta i allt och bara fortsätta rätt ut i evigheten griper tag är jag nästan där. Det enda som behövs är att sätta ena foten framför den andra och försiktigt addera en skopa övermod till den romantiska naiviteten. Bara släppa sargen.