Tristess är mitt mål

 

Ständigt dessa glada ansikten i friluftsmedia. Överåriga ungdomar med lyckligt vita tänder som bekymmerslöst vandrar längs myggfria fjällsidor. Dom som varken verkar kunna svettas eller bli skitiga. Finns dom?

Självfallet inte. Ändå inbillade jag mig ganska länge att även jag skulle kunna stråla samma självgoda friluftslyster, men nu vet jag bättre. Målet är inte skrattet utan tankens befrielse och den upplysta stig som leder dit är mödosam. Samma sak varje gång. Ryggsäcken sitter illa och avstånden känns eviga. Leden är knölig och tröttheten kommer fort. Timma efter timma av extrem monotoni och eftersom vandringen i sig inte leder till något konkret framstår den snart enbart som slöseri med personlig tid och energi.

Idag har jag lärt mig att ta rygg på min initiala trötthet. Den släcker nämligen tankarna. Placerar kroppsmedvetandet i ett eftersträvansvärda tillstånd av tanklöshet. Ett slags koma, där smärta känns och tristessen är uppenbar, men nonchaleras. Ungefär som när sjukvården bjudit på morfin efter en operation. Trött- och tråkighetens monotoni låter mig färdas mot tankens nirvana. Första goda tecken är när jag framåt tredje dagens kväll tvingas återskapa vandringens tidigare etapper för att säkerställa veckodagen och sedan tycka att det saknar betydelse. Jag tillåter meningslösheten att leva sitt eget liv och accepterar att den pågående aktiviteten faktiskt är lite småtråkig, vilket medför att jag förlorar målfokus och börjar spana efter blommor istället för att titta på karta och klocka. Jag älskar min tidlösa dumhet och förmår numera att ganska smidigt glida in i dess meningslösa vakuum, där allt är här och nu.

Du måste bejaka monotonin. Jag minns så väl när jag fick insikt. Det var en enda mening i en annars besvärande amatörmässigt skriven tidningsartikel, där skribenten berättade om sin fleråriga vandring genom Kanadas och Alaskas ödemarker. Meningen löd: ”På den 246 dagen upphörde tankarna.”

Därefter upplevde han hur kroppen närmast flöt fram över landskapet och hur den privata identiteten helt hade förlorat egenvärde. Kroppen hade förenats med intellektet och omfamnats av den omgivande naturen tills hjärtats puls och lungornas avmätta andhämtning var det enda som återstod.

Jag har förstås aldrig vandrat så långt eller så länge, men vet att jag gläntar på dörren när längtan efter att få strunta i allt och bara fortsätta rätt ut i evigheten griper tag. Jag inbillar mig att det enda som behövs är att sätta ena foten framför den andra och försiktigt addera en skopa övermod till min romantiska naivitet. Jag dagdrömmer ofta om att våga släppa sargen.