Herr och fru Tjockis

Liksom alla skribenter drabbades jag emellanåt av missmod. Du skriver i sanden. Ingen läser, ingen bryr sig. Typisk för yrkeskåren. Vi som gärna anser oss utvalda av uppgiften och inte tvärt om.

Det var just en sådan dag som mejlet kom. En selfie med herr och fru Tjockis på alpsemester Bad Gastein, Österrike. Två okända personer i en viktklass som knappast ens existerar i friluftsmedia och definitivt inte på bild. De ser glada ut, lite svettiga och tackar för en guidebok som jag skrivit. De har läst den och valt en enkel, men ganska tidskrävande bestigning till en utsiktspunkt uppe vid trädgränsen och precis genomfört något som de dittills inte trott sig vara kapabla till. De tackar för min uppmaning om att starta tidigt för att kunna vandra i det egna och närmast sävliga tempo som lyckade vandringar kräver och berättar att de ska gå till sportbutiken för köpa bättre skor. 

Solskenet kring herr och fru Tjockis skingrade molnen. Jag hade haft betydelse för någon annan än mig själv. Lyckats locka två själar ut på den smala stigen. Missionen kunde fortsätta. Frälsningen låg nära. Jag behövde inte arbeta mer den dagen. 

Ett år senare kom nästa selfie. Jag trodde knappt mina ögon. Herr och fru Tjockis har gjort guidebokens tuffaste tur. Kanske inte hela sträckan, men väl den mest krävande etappen. Den som ligger på gränsen för vad jag själv klarar. En passage, 3000 meter över havet, där fjällkammen smalnar in mellan fria fall och avslutar i klätterstig (via ferrata). Uppskattningsvis tjugo höjdmeter slät klippa som säkrats med vajer och metallpinnar, vilka enligt min bedömning endast kan bemästras med bestämda rörelser och blockerad ångest. 

Nu stod de där framför alptoppens obligatoriska krucifix och jag noterade att de deras omfång minskat sedan sist, även om man tveklöst ännu demonstrerade den fysisk vardaglighet som över huvud taget inte existerar i friluftslivets mediala värld – övervikt!

Nej, uti friluftslivet är vi alla A-barn ur journalfilmernas 1930-tal. Möjligen med skillnaden att det numer även återfinns en yogaledare i gruppen, men här hade    herr och fru Tjockis tagit plats med en befriande attityd av stabil självklarhet. Alla gillar vi en underdog och detta par utstrålade kraften ur en smärre kennel. 

Herr och fru Tjockis är mina första och enda förebild. Jag har annars aldrig haft behov av att kopiera andra och beundrar inte folk som skidat längs hela svenska fjällkedjan, rott runt Svalbard eller korsat öknar på cykel. Bedrifter av det slaget kräver i princip bara att du är hyfsat vältränad, tillräckligt tjurskallig och fixar att undvika lönearbete under ett halvår. Ifall din personlighet därtill uppvisar visst kontrollbehov och önskan om en lika fysisk som social späkelse återstår i princip bara att packa ryggsäcken.

Nej, jag imponeras av herr och fru Tjockis, liksom pappan som tältade i snön utanför fjällstationen i Grövelsjön med tre barn och skidutrustningar, och förklarade: ”Vi skulle inte ha råd annars”.

Och jag beundrar mamman som frågade efter vandringstips för sig och sin rullstolsbundna dotter. Hon som snabbt punkterade min allmänna yrning om tillrättalagda handikapsträckor med orden: ”Vi är betydligt tuffare än så”.

Alptoppen upp till höger. Klätterstigen nere till vänster.