Tid är rikedom

Min kollega Johan Tell, författare till ”Ekologik – 100 enkla sätt att leva hållbart”, lever som han lär. När den svenska vintern drog in reste han som vanligt till hyrstugan i södra Spanien. Tågresan krävde tre dygn, åtta byten och 36 restimmar. På frågan om han slutat flyga blev svaret: Nej, jag tar tåget där jag finner det rimligt och just nu har jag mycket tid. 

Jag tror att Johan Tell har funnit friluftslivets skatt: Att betrakta tid som rikedom. Kunna vänta ut snöstormen, vila när det behövs eller spontant ta sig an ett sidospår. Kort sagt att våga njuta av livet och inse att lyckan inte är mätbar. Lika lite som effektiviteten nödvändigtvis är eftersträvansavärd. 

Liksom i din goda privatekonomi handlar det främst om att ha en buffert. En viss åtkomlig summa som skänker skydd ifall skiten finner fläkten. Alla som suttit insnöad i fjällstugor och bergshyttor har också bevittnat den mentala vattendelare som uppstår mellan tidsrika och tidseffektiva personligheter. De senare stressar igång över icke ombokningsbara resebiljetter och tjatar uppfodrande på stugvärden som de vet åtminstone har en fungerande telefon medan den rike kokar lite kaffe. Skillnaden är att den rike vågar stanna i tiden därför hen äger en reservdag eller kanske två, och här avgörs rikedom inte av pengar eller utbildning, utan om attityd. Om en fixering vid det mätbara. Om att våga, kanske till och önska, att få ha lite tråkigt emellanåt. 

Vikten av betydelselös tid rikedom borde vara självklar för oss som gillar friluftsliv. Vi som skidar från en fjällstuga till en annan utan annat syfte än att skida från en fjällstuga till en annan. Vi som vandrar, åker skridsko eller paddlar bara för att få röra på oss lite i största allmänhet. Större meningslöshet är svår att finna.

Så släpp sargen och riv varje din Bucket List i otydbara småbitar. Du kommer ändå inte att hinna testa allt, se allt eller uppleva naturäventyrets alla sensationer innan du dör. Så låt luckorna i kalendern blir tydliga tecken på din personliga frihet. 

För egen del kom insikten när jag bestämde mig att för att begripa mig på sommarstugeägare. Folk som frivilligt tillbringar all ledig tid på exakt samma plats och irriterande ofta tycks besitta just det lugn och den livsglädje som hyperaktivt utefolk anser sig eftersträva, men bara åtnjuter i små och vanligen ganska krystade portioner.  

Som direkt följd av viss förståelse bestämde jag mig för att utföra en aktivitet i taget. Ifall aktiviteten krävde resa stannade jag på resmålet för att lära känna omgivningarna i den takt som de behagade presentera sig. Jag ignorerade snacket om livspussel, försöke anpassa mig till verkligheten – bli herre över livet. 

Ibland infriades föresatserna ganska hyfsat, även om jag fortfarande måste tvinga in den där till synes onödiga reservdagen i planeringen och aldrig har förstått mig på sommarstugeägare. Och visst är det svårt att hävda rikedom var gång saldot faller ned i checkkredit, men jag har fortfarande ingen Bucket List.