Ta chansen i november

Två år går fort och det har blivit dags att flytta hem till Sverige från tropiska Singapore. I november, av alla månader. När solen – ifall den nu råkar visa sig – inte längre alstrar värme och står så lågt på himlen att endast de öppnaste marker blir belysta. Höstens starka färger har ersatts av murket matta nyanser i brunt, svart och grått. Isbelagda stenar, rötter och stigar. Måhända även lite snö som döljer alla de stenar, gropar och rötter som kan skada. Storm till havs och på fjället. November är pannlampornas och de dubbade löparskornas tid. November är inte kul.  

Björnlandets nationalpark i Lappland.

Så varför lämna sol och tropisk grönska för fula november? 

Det enkla svaret är det inte är jag som bestämmer. Det gör min fru. Det var nämligen hennes yrkeskunskap som det singaporeanska universitet efterfrågade. Inte min. Mitt uppehållstillstånd kallas Dependent’s pass som man ger till barn och hemmafruar. 

Den mer komplicerade orsaken handlar om att vi i grunden förblir de vi skapats till. Människan anpassar sig skicklig till nya omständigheter och miljöer, men minnet och därmed längtan till den natur som en gång format individen är något som vi bär med oss genom resten av livet. Både jag och min fru har präglats av Nordens ljus och mörker till den grad att vi emellanåt upplever fysik längtan efter den kyliga luftens torra krispighet. Själv saknar jag dessutom stressen och spänningen i årstidernas ständiga och otrygga förändringar, där tillfället alltid måste fångas i flykten. Som den där tidiga söndagsmorgonen i november när frostens kristaller dekorerar gräs och grenar. Riktigt vackert för den som orkar titta så på med långkalsonger, ut och iväg. Ta chansen, för i morgon är det försent. Tvärt emot tropikerna, där vädret med störtsta sannolikhet är detsamma även på tisdag eller i juni. Och försök förstå vilken social ynnest det är att kunna inleda vart och vartannat samtal med lite kallprat om vädret. Här tror folk att du är förvirrad.  

Sörmlandsleden. Etapp 5:1. Nynäshamn – Vansta. 

Jag saknar färsk potatis, rökt kött och mustiga grytor. Jag saknar folktomma insjöar, frusna myrarna, mössor, vantar, älgar, sitta på stjärtlapp och vandra Sörmlandsleden. Smaka frostnupna blåbär och grina illa. Spräcka pölars tunna nattis och be folk att stänga dörren därför att det drar kallt, inte varmt. 

Men, nu tänker jag introducera ett nytt och bättre november i mitt liv. Ett november när jag vägrar att gå i ide och bara upgivet invänta vintern. Jag tänker inte missa en endaste möjlig utedag. Förstår inte vad jag tidigare tvekat. Äger ju alla novemberprylar: Rejäla kängor med skaft. Yllesockar, pannlampa och stjärtlapp – denna lika fantastiska som ursvenska friluftspryl. 

Sedan ska jag ställa väckarklockan på mitt i mörkret. Framförhållning är särskilt viktigt i november när dagarna är korta och du vill kunna utnyttja ljuset där det bäst behövs. Och jag tar det försiktigt. Mörker, is och kyla är en kombination som – oavsett aktivitet – kräver bredare säkerhetsmarginal. Kompenserar ljuset knapphet med fina miljöer. Chansar inte. Väljer vad som ligger nära och är välbekant. Kanske blir det även en natt i tält, fastän nätterna är så långa och kalla att utandningslyften fryser till dimfrost på innerduken. Ett par iskalla skot till frukost, men också stolthet över att besitta tillräcklig kunskap för att sova utomhus i november. Titta lite på stjärnor ifall himlen tillåter. Fantisera om vintern. I november brukar den innehålla tre gånger fler skidturer än vad det rimligtvis kommer att finnas tid för. I novemberdrömmen förlorar verkligheten betydelse. Allt är möjligt. Som om livet ännu låg framför mig och ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag om att november också gör mig lite yngre. 

November 2018 ska bli en månad att minnas.