Rädda stjärnorna

En gång levde jag i glesbygd och såg himlens stjärnor om natten. Sedan flyttade jag till storstan och lever, liksom de allra flesta andra européer, under ett himlaglim. Den gula ljuskupol som på avstånd framträder över våra samhällen och gör att du möjligen upptäcker några hundra av de 2500 stjärnor som borde glimma mot oss. Det oroar mig.

Vi förorenar världen med ljus. Meningslösa belysningar av husfasader, parkeringsplatser, industrier, parker och trädgårdar, vägar utan trafik, flaggstänger och folktomma köpcentra. Hela Europa ligger upplyst till den grad att varannan europé aldrig ser Vintergatans myriad och många av oss kommer förmodligen inte heller att göra det under våra livstider. Den som så önskar måste medveten uppsöka ett öde landskap, där mänskligt liv knappt alls liv knappt alls längre existerar.

Vit näckros (Nymphaea alba), Sörmland.
Alpkaja (Pyrrhocorax graculus), Dolomiterna.
Singapore. Praktkalot (Calotes versicolor).

Vi som gärna sover utomhus har också upplevt hur det sätter fart i skymningen. En tredjedel av världens alla ryggradsdjur är nattaktiva. Dubbelt så många bland de ryggradslösa, men ljusföroreningar stör deras livsrytm. Den som anpassats efter ljusets och mörkrets variationer under årmiljoner. Nattblommande växter undgår pollinering. Insekter förlorar orientering. Fåglar sjunger på fel plats och tid. Djur finner ingen partner eller förblir ointresserade när hormonerna inte kickar igång och deras eventurella avkomma riskerar att födas vid fel tidpunkt. Trädens lövfällning förändras. Nykläckta sköldpaddor når inte havet. Ägg från ytlevande fiskar kläcks aldrig. Arter som migrerar efter stjärnhimlen blir stationära. Det finns en hel värld av varelser där ute som styrs av små skillnader i naturligt ljus och för vilka mörkret är livsviktigt. 

Om denna ljusföroreningens naturpåverkan finns lyckligtvis en nymornad medvetenhet. Allt fler EU-länder reglerar användningen av artificiellt ljus, men debatten inbegriper sällan människan. Det oroar mig, ty om ljusföroreningar har avgörande påverkan på djur och växter torde fallet även vara så för oss människor. Och då avser jag inte vårt sömnbehov, utan vår civilisation.

Rytmen mellan dag och natt har styrt tillvaron så länge vi människor existerat och stjärnorna är en omistlig del av våra kulturer. Alla som betraktar en stjärnklar natthimmel förstår intuitivt att människan, djuren och växterna – hela den kända världen – bara utgör en liten och försumbar del av ett oändligt mycket större sammanhang. En rymd vars helhet vida överstiger vår fattningsförmåga. Om du kallar detta för Guds skapelse eller klär det i vetenskapliga termer är ointressant. Ett liv utan stjärnhimmel påverkar vår världsuppfattning i grunden, liksom synen på människans individuella betydelse.

 Jag är övertygad om att ateismens snabba utbredning under 1900-talet till stor del kan förklaras med att vi inte längre ser stjärnorna. Jag ser den likaså som förklaring till hur snabbt våra kollektiva identiteter ersatts av självcentrering och en övertygelse om att vara fristående från världsalltet. Något som så tydligt återspeglas i friluftslivet, vilket idag fokuserar på personer och prestationer snarare än gemenskap och naturnärhet. 

Vi friluftsmuppar har dessvärre också blivit ljusföroreningens apostlar. Vi som bär med oss eget ljus ut i vildmarken för att lysa upp vår närmiljö långt innan stjärnorna ens börjat framträda. Vi som söker naturnärhet, men hellre förblindas av artificiella ljus än att anpassa oss till faktisk verklighet. 

Så kära friluftsnörd, släck din pannlampa!