På medeltiden förstod man avstånd

Av någon väl förborgad anledning mäter svenska vandrare avstånd i kilometer istället för tid. Det är inte särskilt smart. Vi bör dra lärdom från medeltiden. Ur flera synvinklar.

Val Gardena, Italien.

Främsta för att nybörjare och spontana friluftsentusiaster ytterst sällan har någon som helst aning om hur långt en normal människa orkar förflytta sig under en dag. Vi överskattar generellt vår fysiska förmåga och underskattar terrängens betydelse i enlighet med motorburna referenser. Trettio, kanske 40 kilometers vandring om dagen vill nybörjare gärna betrakta som överkomligt när verkligheten för den ovane snarare kretsar kring tio. Inför risken att vandra ihjäl ett nymornat intresse gäller det att försiktigt plocka ned nykomlingen till jorden, utan att framkalla aggressiv motreaktion, ty man anser sig veta: Herre Gud, hur svårt kan det vara. Det är ju bara att gå.

Stromboli, Italien.

Med angivelser i tid skulle den nymornade entusiasten istället få information som uppfattas objektiv och omedelbart inse konsekvenserna ifall man blir sugen på fyra timmar spontanpromenad klockan 16:45, utan proviant. Angivelser i tid skulle därtill harmonisera med övriga Europa, vilket skulle mildra utländska besökares osäkerhet inför obekant fjäll- och skogsterräng i Sverige. Antalet kilometer är i princip oväsentligt för vandrare. Tidsåtgången är desto väsentligare. Det förstod man på medeltiden när människan ännu var alltings mått och en plats kunde finnas på armlängds avstånd, ett stenkast bort, så långt ögat kunde se eller man orkade ro en båt motströms på en dag. En för alla begripliga information om innebörden av en förestående handling. Vandring, cykel, löpning, skidåkning eller vad det nu än må vara handlar ju inte om exakta avstånd, utan om vad som under givna och högst varierande omständigheter är fysiskt möjligt och rimligt.

Dessutom skulle tiden som avståndsmått ta död på skrytisarna. Ni vet, dom som påstår sig kunna knäcka avsevärt mycket större avstånd än oss andra och sällan missar en chans att påpeka detta. Då skulle alla förstå att skrytaren förmodligen varit en vacklande zombie framåt målet. Den patetiska självupptagenheten hos superatleter som bestiger K2 eller simmar runt Gotland skulle bli uppenbar när publiken förstår att kejsaren faktiskt är naken.

Förstå mig rätt. Det är absolut inget fel att utföra en superprestation eller bli snabbast att paddla från Svinesundsbron till Haparanda. Sätt igång, men kalla det inte för friluftsliv. Den fria naturupplevelsen är – som vi alla vet – inte mätbar. Sportprestationer är det. Låt oss därför dra en sund gräns för vilket som är vad och samtidigt komma ihåg att det är inget fel att förfäkta motstridiga intressen. Alltså, att gilla både och. Friluftslivet är, precis vad det låter: Fritt.