Tristess är mitt mål

Ständigt dessa glada ansikten i friluftsmedia. Överåriga ungdomar med lyckligt vita tänder som bekymmerslöst vandrar längs myggfria fjällsidor. Dom som varken verkar kunna svettas eller bli skitiga. Finns dom?

Vi vanliga vandrare blir ju möjligtvis lite belåtna när vi äntligen nått fram till etappmålet och fått i oss lite mat. Själv inbillade jag mig länge att även jag kunde stråla detta självgoda lyster av friluftsliv, men nu vet jag bättre. Målet är inte skrattet utan tankens befrielse och den upplysta stig som leder dit är mödosam.

Samma sak inför varje vandring. Ryggsäcken sitter illa och avstånden känns eviga. Leden är knölig och tröttheten kommer fort. Timma efter timma av extrem monotoni och eftersom vandringen i sig inte leder till något konkret framstår den snart enbart som slöseri med personlig tid och energi. Idag har jag lärt mig att uppfatta tristessen som positiv. Den släcker nämligen tankarna.

Insikten bygger på att jag aldrig riktigt lyckats dra konsekvensen av kravet på tränad kropp, varför jag snabbt blir trött och det är denna trötthet som jag sedan använder för att nå det eftersträvansvärda tillståndet av tanklöshet. Den hjälper mig att placera kroppsmedvetandet i ett slags koma, där smärta känns och tristessen är uppenbar, men helt nonchaleras. Ungefär som när sjukvården bjuder på morfin efter en operation. Trött- och tråkighetens monotoni har blivit mitt färdmedel mot tankens nirvana.

Första goda tecken är när jag fram emot tredje kvällen tvingas återskapa vandringens tidigare etapper för att säkerställa veckodagen; om det är exempelvis är onsdag eller torsdag, och sedan inse att det saknar betydelse. Jag tillåter meningslösheten att leva sitt eget liv och accepterar den pågående aktiviteten som lite småtråkig, vilket gör att jag snart förlorar målfokus och börjar spana efter blommor istället för att titta på karta och klocka. Jag älskar min tidlösa dumhet och förmår numera att ganska smidigt glida in i dess meningslösa vakuum, där allt är här och nu.

Tricket består i att bejaka monotonin. Jag minns så väl när jag fick insikt. Det var en enda mening i en annars besvärande amatörmässigt skriven tidningsartikel, där skribenten berättade om sin fleråriga vandring genom Kanadas och Alaskas ödemarker. Meningen löd: ”På den 246 dagen upphörde tankarna.”

Därefter upplevde han hur kroppen närmast flöt fram över landskapet och hur den privata identiteten helt hade förlorat egenvärde. Kroppen hade förenats med intellektet och omfamnats av den omgivande naturen tills hjärtats puls och lungornas avmätta andhämtning var det enda som återstod.

Jag har förstås aldrig vandrat så långt eller så länge, men brukar ändå få smaka på detta fantastiska tillstånd. Jag vet att jag nalkas när längtan efter att få strunta i allt och bara fortsätta rätt ut i evigheten griper tag. Jag inbillar mig att det enda som behövs är att sätta ena foten framför den andra och försiktigt addera en skopa övermod till min romantiska naivitet. Jag dagdrömmer ofta om att våga släppa sargen.