Jag kan inte åka skridskor

Jag åker inte skridskor. Har aldrig kunnat. Tokvägrat hela livet. Ända sedan min två äldre bröder skulle lära mig som knatte. Mamma hade tjatat och till slut blev de tvungna. Jag fick ärva ett par skridskor av yngre storebror som han i sin tur ärvt av äldre storebror. Sedan släpade de iväg mig till närmsta is. Ett litet alträsk fyllt av sten och tuvor. Pedagogiken gränsade till mobbning. Storebröderna ville ju leka ishockey och låtsas vara landslagsidoler. Eftersom jag inte omedelbart fixande åkningen tyckte bröderna att jag skulle använda sparken som stöd. När inte heller det fungerade vid första försök tyckte de att jag skull knacka på hos grannen och låna ett par dubbelmedade barnskridskor som deras lilltjej brukade tulta omkring på.

Där gick gränsen. Jag slet av arvegodset, sparkade hem och kastade in skridskorna genom ytterdörren, och svor inför föräldrarna att aldrig någonsin åka skidskor i hela mitt liv. Ett löfte som jag hållit sedan dess. Jag vägrade genom hela plugget. Först som tjurig unge. Därefter som trött tonåring och för att ytterligare understryka min avoga inställning struntade jag i alla skolidrotter, utom skidåkning, där jag deltog med full entusiasm.

När jag sedermera även började skriva om skidåkning och annat friluftsliv i tidningar gled skidskorna åter in i närvaron under tidigaste 1990-talet när långfärdsskridsko blev modernt i Stockholm. Trenden startade utan förvarning eller kommersiell inblandning, och såsom stockholmarna gör så gör man snart också i övriga landet. Jag anade omedelbar publiceringsmöjlighet och beslöt mig för att starta skridskokarriären som prylexpert. Enklast möjliga attack. Man pluggar på lite, lär sig hantera några viktiga termer korrekt och intervjuar sedan folk med koll på läget, samt duckar för all form av test i verklig miljö. Dessutom hade jag tänkt kröna min initiala skridskoartikel med en sensationell nyhet. Jag hade nämligen sett en bild, där en holländare hade satt en vanlig längdbindning på skenan och skapat en klappskridsko för turåkare. Alltså, bra prick precis som alla långfärdsskridskor ser ut idag, men inte då, ty vid denna tid fanns endast fasta bindningar. Så jag presenterade kioskvältaren för friluftsredaktören och blev idiotförklarad. Hur kunde jag inbilla mig att en längdbindning på skridskoskena skulle fungera? Hade jag ens grundläggande kunskap om skridskor?

Sågningen blev total och ganska utdragen, varefter VVS-mantrat omedelbart nötte vidare: Våga vägra skidsko!

Men, skridskotrenden höll i sig och fantasin fortsatte att föda berättelser. Tio år senare lyckades jag till och med kränga ett par hyfsade texter om skridsko. Konkurrensen på författarfronten var  (och tycks förbli) tämligen svag och bestod i princip av matematiskt naturflum eller  säkerhetsprofetior om isens snara undergång eftersom ingen annan än skribenten handlade rätt. Målet stod alltså öppet medan jag höll den emotionella pucken i offside. Ända tills härom året när Facebook plötsligt svämmade över av åkare på spegelblank Vättern eller ute bland bohuslänska skär. Folk sken ikapp med solen mitt i tristaste november, men jag var inte en av dom.

Jag vet, jag har varit barnsligt envis och det har tagit emot att vid min väl mogna ålder, och som Sveriges mest publicerade friluftsskribent, tvingas krypa till korset. Måhända ligger min eventuella framtid som skridskoåkare bak insikten om att allt friluftsliv inte nödvändigtvis ska betraktas som jobb. Jag skulle kunna skaffa mig en hobby.