Dags att slakta allemansrätten

Alla tycks ense om att vi måste försvara vår världsunika allemansrätt, men gör den verkligen någon nytta?

Personligen anser jag allemansrätten vara i vägen för all utveckling. Den bidrar till otidsenlig nationalism och emotionella låsningar som förhindrar oss att se verkligheten.

Min insikt har sakta kommit under vandringar i Schweiz, Turkiet och övriga EU, där mina svenska medvandrare stolt berättat med om allemansrätten (The Right of Common Access) för lokala guider och vandrare från andra nationer, vilka sällan begriper något alls, men håller artigt med. Efter att ha lyssnat på ett entusiastiskt antal föredragningar om ”All men’s right” och ”Our freedom to be in nature”, undrar jag vad det är som vi tror vara så unikt?

Som vandrare märker jag nämligen ingen annan skillnad än att ett stort befolkningstryck också nödvändiggör restriktioner för vad folk kan tillåtas att göra på annans mark, men sår är det ju även här hemma. Odlad och stadsplanerad mark omfattas inte av allemansrätter, lika lite som naturreservat och nationalparker. Kring våra större städer har allemansrätten dessutom upphört att existera. Så vad skiljer?

Om jag plockar en blomsterbukett i Alperna eller äter bären som växer i spanska skogen möts jag av en leende befolkning. Däremot blir folk förbannade om du skräpar ned eller gör åverkan på naturen, men det blir man överallt i välden och hur står det egentligen till med skrytet om att allemansrätten skulle vara en tradition sedan urminnes tider?

Sanningen är att ordet allemansrätt uppfanns i en statlig utredning 1938. Folk hade fått semester (en vecka) och ville, som det samtida friluftsmodet föreskrev, ut i naturen. Det är först framåt 1960-talet som den blir ett begrepp.

Friheten att röra sig över annans mark är heller inget specifikt för Sverige, utan förekommer i de flesta glesbefolkade länder. Vår allemansrätt skiljer sig dock i tre avseenden: Den tillåter tillfälligt tältning utan markägarens tillstånd och är positiv till eldning, samt inskriven i grundlagen.

Regeringsformen från 1994 säger att: ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Miljöbalken fortsätter: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”. Det är exakt vad som står. Inte ett ord till. Vi ska visa allmänt hyfs, punkt.

Vad mer vi läser in den svenska allemansrätten baseras på motsatsvis tolkning av andra lagar som anger förbud: Vad som inte är förbjudet är alltså tillåtet.

Dessutom finns prejudicerande domar, men dessa är få eftersom ingen vet vad allemansrätten omfattar. Det mest kända domstolsfallet är en markägare i Halland som menade att en dansk forsrännare orsakat avsevärda miljöskador. Markägaren vann men, högsta domstolen slog samtidigt fast att allemansrätten omfattar kommersiella arrangemang. Eller gör den verkligen det?

En privatperson i Mora menade att spåravgifter för längdåkare stred mot allemansrätten, men domstolen insåg redan etablerat faktum. Ägare större spårsystem tar redan betalt och folk betalar villigt för servicen.

Andra konflikter står på tur:

Ska skogsägare i Norrland tvingas se på när oseriösa bärföretag förnedrar asiatiska plockare på deras marker?

Ska så kallade eventföretag kunna ockupera fjällterräng med högtalare och helikoptrar för firmafester?

Dessa konflikter vore så mycket enklare att lösa om vi slapp ta hänsyn till en flummig grundlag som inte uttrycker något särskilt, men i vilken vi ändå envisas med att inläsa betydelser av bibliska mått. Allt medan mytbildningens dimmor skymmer sikten.