Är Stockholms skärgård verkligen vacker?

Vackrast i världen, hävdar stockholmarna enstämmigt. En riksklenod. Världsunik skönhet. Vilket trams!

Studera kartan och du inser att den stockholmska skärgården snarare borde kallas Östersjöns skärgård, då den ingår i en arkipelag som sträcker sig ända från Blekinge till Uppland och därefter vidare till Åland och Åboland i Finland. Geologiskt utgör den en fortsättning av sprickdalsterrängen mot öster och har således samma geologiska uppbyggnad som skärgården i Bohuslän. Sanningen är snarare den att Stockholms skärgård knappast skulle ha blivit riksklenod ifall Birger Jarl stannat hemma i östgötska Bjälbo på 1200-talet istället för att kontroll över rumpmasarnas järnvaruhandel vid Mälarens utlopp.

Stockholmarnas skärgårdsromans inleddes inte förrän 1866 när den första ångbåten stävade ut  och fler än den absoluta överklassen fick råd att fly undan sommarstadens stank och epidemier. På 1930-talet ropade funktionalismen efter ljus, luft och grönska till städernas arbetare. Folk fick semester och arbetarrörelsen sökte fostra den egna klassen i sunda vanor på barnkolonier och semesterhem. Hundratusentals stockholmare har fått sina barndomar präglade av skärgård och tidigt prägel blir framtida värdereferens. Säg något negativt om skärgården till i 08-bygden och du åker på en propp. Detta sker samtidigt som Stockholms skärgård förvandlas till ett landmärke inom svensk populärkultur. Engström, Liljefors och Zorn målar välkända skärgårdsmotiv. Strindberg skriver Hemsöborna och den forna fattigbygden idylliseras därefter vidare via film, teve o.

Den finska delen av Östersjöskärgården – som både är större, innehåller fler öar och är närmast oexploaterad i jämförelse – förblev ointressant just därför att den är finsk och en del av det ryska imperiet ända fram till 1916. Nationalismens övertoner blir uppenbara var gång vi tjatar dit utländska besökare som inte begriper vår förtjusning över Östersjöns grågröna skogslimpor, på vilka det varken finns att se eller göra. De saknar våra kulturella referenser och kan inte tyda de kodade budskap som vi anser att landskapet förmedlar med sådan självklarhet.

Vad vi anser vara naturens uppenbara skönhet är blott och bart en kulturell överenskommelse. Ett landskaps utseende går inte bedöma objektivt. Dess eventuella skönhet är uteslutande ett resultat av väletablerade konventioner, vilka under lång tid backats upp av bilder, texter, myter och gemensamma minnen. Påstå att shoppinghangarerna i Ullared är vackra, repetera påståendet tillräckligt länge och ofta, och det blir en sanning.

Därför är det fortfarande ingen som bryr sig om exempelvis Värmlands skärgård. Jag visste själv knappt att den existerade tills härom sommaren när jag rodde båt till Kristinehamn och siktade en stor skulptur av Pablo Picasso vid stadens inlopp. Picasso var 85 år gammal när den restes och besökte den aldrig, men tänk om Picasso varit yngre. Tänk om han besökt den värmländska skärgården och gillat vad han sett. Så pass mycket att han sedan tillbringat ett par somrar där, målat en konstklassiker och skrutit inför världspressen. Då hade vi hyllat Värmlandsskärgården som den i särklass vackraste av skärgårdar och öarna hade varit smockfulla av fiskrestauranger, krimskramsbodar och burgna sommarvillor. Den svenska skärgårdsromantiken hade haft en kosmopolitiskt ton och sötvattnet hade varit vår kulturbärare. En enda persons besök och gillande. Så litet hade varit tillräckligt för att radikalt förändra vår skönhetsupplevelse, men Värmland väntar ännu på sin Picasso.