Inga nya vandringsleder, tack!

Vandring är Sveriges största friluftstrend. Så har det inte alltid varit. Attitydförändring inträffade strax innan milleniumskiftet. Plötsligt gillade alla vandring. Även folk som aldrig tidigare lämnat asfalten. Gammaldags tråkighet förvandlades till modern folklighet och ingen var väl gladare än jag. Från att skrämma iväg en tidningsartikel vartannat år skulle vandring snart komma att dominera mina publiceringar.

Under de följande tjugo åren skulle kommuner, landsting, föreningar och glada amatörer dra upp nya vandringsleder i oanad mängd. Inte för att Sverige var i skriande behov av fler vandringsleder. Innan millenieskiftet uppskattade jag att det fanns cirka 12 000 kilometer vandringsled (överstigande 50 kilometer) bortom fjällkedjan. I stort sett samtliga härstammade från första vågen av låglandsvandrare på 1970-talet. Hur många ledkilometer som tillkom vet nog ingen, men många äldre vandringsleder förlängdes rejält och ett obekant antal nya tillkom. Statliga krav på tillgänglighet fyllde naturreservat och nationalparker med nya sträckor och vi fick kristna pilgrimsleder. De senare lever dock sitt eget liv, då just detta specifika friluftsliv snarare handlar om att möta civilisationens gud än vildmarkens älg.

Självfallet är det inte fel med nya vandringsleder och utveckling behövs, men den drivs inte av nykomlingar, utan av väletablerade namn som Bergslagsleden och Sörmlandsleden. Tillskottet återfinns tyvärr främst i den totala obygdens skogsplantager med start och mål på platser som ingen hört talas om, där inga kommunikationer finns och varje vandrare förutsätts besitta en gedigen friluftsvana. Till dessa publiceras vanligen en informationsbroschyr med blommande svammeltext och bild på ungdomar i promenadskor intill en av hembygdsföreningen bevarad stenvalvsbro från 1835, samt en lovsång till allemansrätten i engelsk och tysk översättning. Ibland finns knappt någon information alls. Nybyggarna bryr sig inte ens om att söka kunskap om etablerade vandringsleder. Påfallande ofta tycks man inte ens ha googlat på namnet. Sverige har åtminstone fyra Vildmarksleden, tre Finnskogsleden och ett otal flottar- och fäbodsleder. Påfallande ofta bjuder nytillskottet heller inte på några särskilt intressanta naturmiljöer, utan syftar främst till att förevisa gammal bygdekultur. Skattefinansierade monument över fädrens slitsamma landskap.

Sedan startar förfallet i samma ögonblick som landshövdingen klipper det blågula band. Slyn växer. Stormar och maskiner fäller terrängmarkerade träd. Nya markägare trilskas. Skogsbilvägar dras fram. Riktningspilar ramlar omkull. Spänger ruttnar och den nödvändiga nötningen uteblir i takt med att allt färre finner stigen. Vandringsleder kräver ett kontenuerligt underhåll, men glesbygdskommunernas krympande skattebudgetar har viktigare utgifter.  

Kring år 2030 kommer vi att ha ett nytt gäng dysfunktionella vandringsleder med sporadiska markeringar och läckande skärmskydd ute i skogen. 

Vi behöver inga fler vandringsleder. Det räcker nu!