Ibland har jag svårt att förstå

Sequoia nationalpar i Kalifornien – check!

 Vårt friluftsliv är blott och bart en social överenskommelse. Ett inlärt förhållningssätt gentemot naturen. Ingen föds med någon specifik attityd. Vi lär oss. Ärvda beteenden som i sin tur härmas av andra människor i en ständig repetition av givna aktiviteter, bilder, berättelser, myter, platser och ideal. Dessa byts förvisso och förändras över tid, men endast långsamt. Vi vandrar bokstavligen i våra förfäders fotspår. Inget fel med det, även om jag innerligt önskar att vi kunde vara aningen mindre repetitiva och emellanåt ifrågasätta vad vi gör och säger. 

Låt mig börja med dig som bygger stenpyramider längs vandringsleder. Staplar stenar till torn för att markera: Jag var här. Gärna vid bästa rastplats eller utsikt, där tjugo andra redan staplat likadana egohögar. Jag möter dig över allt i världen och när jag frågar varför du staplar blir svaret förläget eller bara ett irriterat oförstående. Har även sökt kulturvetenskaplig förklaring, utan att finna någon, men misstänker att det är med stenpyramider som med labyrinter och majstänger. Ett folkligt minne av en forntida kulthandling, vars innebörd sedan länge gått förlorad, men som i fallet med stenpyramiden lever vidare likt klotter. 

Sovande Buddah i Polonnaruva, Sri Lanka -check!

Annat svårbegripligt är lättviktsmissionärernas mantra om att ett kilo på sko eller skida skulle motsvara fem (ibland sju) kilo ryggsäck. Jag har hört det under fyra friluftsaktiva decennier, utan att få svar på varifrån slutsatsen kommer eller hur den matematiska jämförelsen formuleras. Alla som ägt ett par grova kängor vet ju att vikt uppfattas som avsevärt mindre när foten sätts i pendel. Därtill kletas terrängtofflans frälsning glatt till alla och envar oavsett vederbörandes ålder, erfarenhet, fysisk kondition eller kroppshydda. 

Sedan har vi förstås vårt kanske mest oreflekterade påstående. Det om att vädret i fjällen ändras exceptionellt snabbt när det i själva verket handlar om att vi rör oss mer exponerat än normalt och dessutom gärna i höjdled. Våra dramatiska berättelser om hur vi överraskas av plötsliga oväder är sällan mer än vita lögner. I de allra flesta fall har vi sett skiten komma och dessförinnan hört en väderprognos, men envist fortsatt mot enligt plan därför att vi varit dumstolta över vår tidseffektivitet och dumsnålat med icke ombokningsbara biljetter. Det finns en orsak till att därför rutinerat friluftsfolk alltid planerar med extra dagar på längre turer. Om inte annat ger det utrymme för spontanitet.

Atlasbergen i Marocko – check!

 

Och slutligen den förfärliga moderniteten ”The Bucket List”. Alltså, listan över vad du hoppas hinna se och uppleva innan du dör: Vandra till välkända vattenfallet. Ta en selfie. Bestiga berömda berget. Ta en selfie. Säga: check! 

Det ska förstås erkännas att även jag hänfallit till att vilja se bara för att ha sett, bocka av och lägga till samlingen. Skyller på nyfikenhet. En yrkesskada. Anstränger mig för bli bättre på att kanalisera den. Övertygad om att den som besitter förmågan att både vidga och begränsa sin världsbild också får uppleva mer.