Friluftsblatte i Singapore

Vid 62 års ålder och med försörjningen kopplad till skidåkning, vandring och annat friluftsliv flyttade jag till Singapore. Fruns jobb åkte dit och jag var nog mer entusiastisk än henne inför den lilla stadsstaten vid ekvatorn. Dryga fem miljoner invånare på en yta av Södertälje kommun. Välfärdsstat med BNP som Danmark, där den folkliga kulturens främsta paradgrenar utgjordes av mat och shopping?

The Green Corridor i Singapore. Landets nedlagda järnväg har blivit vandringsled.

Hittar genast ett par vandringsleder i landets överraskande stora naturreservat, men först behöver prylgarderoben kompletteras med ett par hyfsat terränggående skor för tropisk värme och geggamoja. Söker i gigantiska shoppinggallerior, men hittar endast enstaka friluftsbutiker som säljer vinterkläder. Intressanta kunden visar sig nämligen vara turist eller expatriot på väg till Europa, Japan eller USA. Inte nyanlända blatten som försöker assimilera.

Frågar folk om vandringsmöjligheter, utan att få andra svar än svammel och komplett oförstående: Varför vill du ut i djungeln? Där finns ju ormar!

Hittar en organisatör som kallas Singapore Adventurous & Nature-Lovers på det sociala mediet Meetup. Anmäler mig till ”träningsvandring”. Förstår inte riktigt vad det innebär, men 40 personer träffas i vart fall på landets nordligaste tunnelbanestation, strax intill riksgränsen mot Malaysia. Alla bär långärmade undertröjor, långa tajts, minimal ryggsäck och löparskor för terräng. Jag är ensam europé i skjorta och grova kängor. Det regnar. Våra organisatörer har goretexjackor. Funktionslösa eftersom de måste hållas vidöppna för att kroppen inte ska koka. De flesta nöjer sig med att slå upp ett litet paraply. Några bryr sig inte alls. Man blir ju snart genomblöt ändå – av svett.

Den lilla stadsstatens högsta punkt. Svettigare än man tror att nå.

Vi följer en monsunkanal i betong och därefter banvallen efter en nedlagd järnväg. Paus inne i ett litet köpcentrum. Konversation hålls på det nationella språket engelska med varierande inslag av kreolspråket singlish. Man kallar mig artigt för farbror och tycker att jag ser ut som om jag vore på safari. De skrattar när jag äter morot för råa grönsaker äter man inte. De frågar om Sverige och jag berättar om Härjedalen och Lappland där det bara bor en person per kvadratkilometer. Man skrattar på nytt. Så exotiskt och samtidigt lite skrämmande för den som lever i världens näst mest tätbefolkade land (7 800 pax/km2).

Sedan fortsätter vi till en park utmed en trafikled och in i naturreservatet med Singapores högsta punkt: Bukit Timah, 164 meter över havet. Efter 17 kilometer vandring har en tredjedel av sällskapet fallit ifrån och friluftstipset för dagen är att ha en liten frottéhandduk till hands när svetten rinner ned i ögonen. Följer en markerad trottoarslinga mot tunnelbanestationen Beauty World, stärkt i insikten om att modernt friluftsliv också kräver ett urbant perspektiv. Ty det är här i staden som det absoluta folkflertalet lever idag och än fler i morgon, och det är där i dess gränsland som den traditionella fjällmuppen måste möta upp.