Forntida flammor till kaffet

Jag gillar Facebook. Det gör alla skribenter och när snön smälter i Sverige blir det åter dags för nya bilder föreställande sotad kaffepanna över öppen eld. Inga människor syns på dessa bilder. Endast brinnande ved och det vördade plåtkärlet. Kanske skymtas även en aning bakgrund, men bara kanske. Ingen förklaring. Alla förväntas förstå, men gör vi det?

Sörmlandsleden, etapp 15. Fredriksberg – Skottvångs gruva.

Vad är det egentligen som man vill förmedla? Att man gillar kokkaffe? Att kärlet snart ska skita ned i ryggsäcken och att det sedan ska stinka böckling i hela lägenheten när kokaren kommer hem? Och varför publiceras bilderna uteslutande av män?

Någonstans där exploderar Facebook-tråden. Män blir upprörda. De som är bosatta norr om Dalälven blir riktigt förbannade, vilket förväntades och stämde väl med iakttagelser om att den svenska eldarglädjen avtar i takt med sydlig latitud, för att nästan helt slockna strax efter Sydsvenska höglandet. Känslosvallet orsakades heller inte av kaffet, utan kränkt identitet. Så vad manifesterar den: Frihet? Oberoende? Ursprung? Nostalgisk längtan? Manlighet?

Eftersom en stor del av mitt yrkesliv har ägnas åt vandring har jag onekligen haft tillfälle att fundera över lägereldens betydelse, över askan som skitar ned kring vandringsledernas skärmskydd och hur de finaste utsiktspunkterna ständigt markeras av kolhögar. Vettvilligar som gått loss på friska träd i naturreservat och tvingar myndigheter att köra ut ved i hopp om att eldarna ska lämna det skyddsvärda ifred. Vi har nämligen laglig rätt att elda på annans mark,

Sörmlandsleden, etapp 55. Gisekvarn- Trosa.

vilket är unikt för Sverige. Den ingår i allemansrätten och således indirekt grundlagsskyddad. Lika sensationellt som anmärkningsvärt med tanke på att det finns avsevärt enklare, effektivare, lämpligare och renligare sätt att koka kaffe.

Så varför är brasan så viktig för män i norr?

Min slutsats är att bilden av den sotiga kaffepannan förmodligen är en symbolhandling med långa kulturhistoriska rötter. Ett folkligt minne av en ritual, vars betydelse gått förlorad. Ungefär som att resa midsommarstång eller bygga stenlabyrint. Något som vi fortsätter att göra, utan att riktigt kunna förklara varför vi omedelbart kopplar det till förnimmelser av glad lek eller stämningsfullt allvar. Vad gäller den sotiga kaffepannan handlar det antagligen om att demonstrera oberoende. Markera trygghet och samförstånd gentemot likasinnade, vilka ännu – likt jag – står med ena foten kvar i ett icke längre existerande bondesamhälle, där elden hade central och livsviktig funktion.

Och nej, jag försöker inte ironisera över folkligt friluftsliv. Jag hatar inte norrländska män. Jag ropar inte efter eldningsförbud. Jag vädjar endast om ett ögonblicks eftertänksamhet om varför vi eldar och om vi nödvändigtvis måste.