Sotiga kaffepannans manlighet

Jag gillar Facebook. Det gör de flesta friluftsnördar som jag känner och så snart snön smälter blir det åter dags för nya bilder med sotad kaffepanna över öppen eld. Inga människor. Endast brinnande ved och det vördade plåtkärlet. Kanske skymtas även en aning bakgrund, men bara kanske. Ingen förklaring. Vi förväntas alla att förstå, men gör vi det? 

Vad är det egentligen som man vill förmedla? Att man gillar kokkaffe? Att kärlet snart ska skita ned i ryggsäcken och stinka böckling i hela lägenheten när kokaren kommer hem? Och varför publiceras bilder på den sotade kaffepannan i princip uteslutande av män?

Så jag ställer frågan på min Facebook-sida och kommentarsfältet exploderar. Män blir upprörda och de som blir riktigt förbannade är samtliga bosatta norr om Dalälven. Vilket dock var att förvänta och stämde väl överens med iakttagelser från mina många vandringar söder om nämnda älv. Eldarglädjen avtar nämligen i takt med sydlig latitud för att nästan helt slockna i höjd med Sydsvenska höglandet. Känslosvallet orsakades heller inte av kaffet, utan vad bilden ville manifestera: Frihet? Oberoende? Manligt ursprung? Nostalgisk längtan? 

Isälvsleden, Västerbotten.

Eftersom en stor del av mitt yrkesliv har ägnas åt vandring har jag också ägnat överdrivet mycket tid att fundera över lägereldens betydelse. Först irriteras jag över askan som skitar ned kring vandringsledernas skärmskydd och över att ständigt finna kolhögar på de finaste rastplatserna. Jag mötte skyltar som informerade om att det endast återstod en halvtimma till skärmskyddet och att det därför var dags att samla ved. Skogen som låg närmare har redan rensats på brännbart material. Ibland hade ledens huvudman dessutom placerat en yxa i skärmskyddet och uppmanat oss till lagbrott. Populära naturreservat har även försetts med särskilda vedförråd i hopp om att eldarna ska lämna skogen ifred. Vi har nämligen laglig rätt att elda på annans mark. Unikt för Sverige. Den ingår i allemansrätten och således indirekt grundlagsskyddad. Sensationellt och märkligt med tanke på att det finns både enklare, effektivare och renligare sätt att koka kaffe. 

Eftersom en stor del av mitt yrkesliv har ägnas åt vandring har jag också ägnat överdrivet mycket tid att fundera över lägereldens betydelse. Först irriteras jag över askan som skitar ned kring vandringsledernas skärmskydd och över att ständigt finna kolhögar på de finaste rastplatserna. Jag mötte skyltar som informerade om att det endast återstod en halvtimma till skärmskyddet och att det därför var dags att samla ved. Skogen som låg närmare har redan rensats på brännbart material. Ibland hade ledens huvudman dessutom placerat en yxa i skärmskyddet och uppmanat oss till lagbrott. Populära naturreservat har även försetts med särskilda vedförråd i hopp om att eldarna ska lämna skogen ifred. Vi har nämligen laglig rätt att elda på annans mark. Unikt för Sverige. Den ingår i allemansrätten och således indirekt grundlagsskyddad. Sensationellt och märkligt med tanke på att det finns både enklare, effektivare och renligare sätt att koka kaffe. 

Min slutsats är att bilden av sotiga kaffepannan är en symbolhandling med kulturhistoriska rötter och antagligen väldigt långa sådana. Ett folkligt minne av en ritual, vars betydelse sedan länge gått förlorad. Ungefär som att resa midsommarstång eller bygga stenlabyrint. Något som vi fortsätter att göra för att vi finner det trevligt, men utan att kunna förklara varför. I fallet med den sotiga kaffepannan på Facebook handlar det antagligen om att demonstrera oberoende. Markera trygghet och samförstånd gentemot likasinnade, vilka ännu – likt jag själv – står med ena foten kvar i ett icke längre existerande bondesamhälle, där elden hade central och livsviktig funktion. 

Och nej, jag försöker inte ironisera över folkligt friluftsliv. Jag hatar inte norrländska män. Jag ropar inte efter eldningsförbud. Jag vädjar endast om ett ögonblicks eftertänksamhet om varför vi eldar och om vi nödvändigtvis måste. 

Sedan undrar jag förstås också varför kvinnor inte tycks lika benägna lägga ned så mycket arbete för en enkel kopp kaffe?