Även jag blev dalkrypare 

Planerar en veckolång skidtur i de lappländska vinterfjällen. Ser fram emot det mycket och förundras över hur det egentligen gick till när denna föraktade aktivitet blev eftersträvansvärd. Hur tusan blev jag turåkare?

Retsamma vänner säger att det hänger ihop med åldrandet och min åktekniska nivå är förvisso inte vad den varit, men jag tror att det snarare handlar om envis längtan efter meningslös rörelse i fria rum.

Mullfjället, Duved.

Låt mig förklara:

Min förhållande till skidåkning exploderade strax efter passerad myndighetsålder, varmed ett dittills tämligen ordinärt skidintresse övergick i besatthet. Livets mening handlade om utförsåkning i offpist. En plats där fart, kropp, snö, terräng och tanke förmådde smälta samman för att – under korta ögonblick – stå staty i nuets korta perspektiv. Sommar var barmarksperiod och något töntigare än nordiska turåkare som släpade ryggsäck mellan STF:s fjällstugor existerade knappast – dalkrypare. 

Med tiden kom den liftburna skidåkningen dock allt mer påminna om den manikyrerade sällskapslek som kallas golf och för att få bra offpist efter ett snöfall krävdes snabbhet, åkskicklighet och seriösa försänkningar inom liftbolaget. Skidbestigningen tog över eller vad som sedemera skulle kallas topptur. Ett lika svettigt som svindyrt nöje, men storslaget och så rikligt belönande att det snart blev störande uppåkt även där. Upp i ottan och stressa. Köa i Alperna. 

Kebnekaise – Vakkotavarre.

Samtidig fick längdåkningen renässans. Skidåkning med fin fysisk frihetskänsla, vilken dessvärre också bedrevs i golfbanemiljö och dessutom gav noll socialt umgänge, men som också överraskade med utförsåkning. Störtlopp på svettpinnar. Festligt värre. Glid iväg i det klassiska spåret och se hur länge du vågar stå kvar innan accelerationen fegar upp dig på skejtingbädden. Endast rutin och självförtroende hindrar dig från att flyga till skogs i första bästa kurva, men så länge du balanserar plant i över pjäxans styva sula går skidan att vrida och tvinga skidan i sladd, men inte svänga eftersom längdskidor är bredast på mitten. Alpina skidor har däremot midja. Nordiska turskidor har det också. Åtminstone lite. Och stålkant. 

Den nordiska turåkningen erbjuder således en spännande syntes av utförsåkningens fart, längdåkningens fysiska frihet och skidbestigningens jungfruliga snöterränger. Någonstans längs denna min skidåkande tidsaxel infinner sig också insikten om ett grundläggande faktum som var känt ända från första början, men som länge hindrades av den fördröjda ungdomens arroganta attityd: Att alpina skidor är bäst lämpade i alpina miljöer och att nordiska skidor lika självklart ger betydande fördel i nordiska miljöer. Det hörs ju på namnen. 

Nordiska gör dig oberoende av tekniska installationer och du kan färdas genom nästan vilket snölandskap som helst, och utförsåkningen blir mer spännande. Sök din vackra och krafteffektiva åklinje, dra upp i lagom fart, böj på knäna, pressa skidorna i plog, vinkla dalskidan samtidigt som du belastar och du svänger. Gå aningen framåt med kroppen utan att foten förlorar balansens mittpunkt. Nu vinklar skidorna parallellt istället och sätter andra svängen, fortsätter att upprepa så länge du har glid och kraft. Lika roligt och vingligt som livet självt. Lika meningslöst.

Telemark? Haha, glöm det.